Disney Sea och en 10 månaders-rapport.

Hej alla vänner!

Det har nu gått nästan 10 månader sedan jag lämnade Sverige. Därför tänkte jag att det skulle vara kul med en liten uppdatering. För er som int orkar läsa min post så kan jag sammanfatta min situation med att jag lever, jag har det bra, jag har det roligt men jag längtar hem mycket till mer utrymme, mer frihet och vissa vanor. Och så klart till mina vänner och min familj!

Disney Sea

Vi börjar med det viktigaste!

I fredags (14-06-20) var jag och Miki på Disney Sea, vilket är en disneypark som endast existerar i Chiba utanför Tokyo. Att ta sig dit direkt från flygplatsen i Narita är väldigt enkelt (speciellt om man kan lite japanska) även om det hela blir ganska dyrt i slutänden med inträdesagift på runt 6400 yen till parken (i nuläget 450 kronor avrundat uppåt). När man väl kommer in är dock attraktionerna gratis och maten inte speciellt dyr.

Hur som helst var det en jätterolig upplevelse som hellre ska upplevas än beskrivas. Dagens höjdpunkt var kanske ändå när vi efter ett tags köande satte oss i "Journey to the Cntre of the Earth", en berg-och-dalbaneattraktion, och röken i rummet på nåt sätt får min lins att hoppa ur. Så men en rädd Mikis hand i ena handen och en lins i den andra tog jag mig halvblind genom åkattraktionen för att sedan lite halvkäckt stoppa in den i ögat igen när vi klivit av. Tål att nämnas att det blev enda berg-och-dalbanan den dagen.

Något som slog mig när vi var där var hur ojapanskt allt kändes. Även i Japan är Disneyland i mångt och myket en amerikansk temapark, vilket var väldigt uppfriskande för mig som strandsatt västerlänning i Japan. Till exempel fanns det faktiskt papperskorgar utställda lite här och var, det fanns bänkar att sitta på, det var inte utplacerade skyltar överallt med varningstexter, och inga fula reflexband. Servicen var också mer amerikansk (åk till Japan för att uppleva japansk service!) och brödet smakade västerländskt.

Miki kan inte få loss lampan. Så vi fick aldrig ut Anden...

Agraba!

Tjejen som jobbade vid attraktionen verkade och lät lika uttråkad osm hon ser ut.

Smygreklamgata för Amerika.

Vackert!

Tokyo vs Kyoto

Lördagen spenderade jag och Miki i Yoyogi Park, en förvånansvärt stor och vacker park nära Harajuku, där vi firade midsommar med YCN (young chamber network, en mötesplats för unga svenskar i Japan). Skönt att bara hänga med andra svenskar och lyssnar på Gyllene tider (vilket jag normalt inte gör i Sverige ens!). Det var avslappnat och skönt i parken där många japaner njöt av lördagsledigheten tillsammans med vänner eller familjen.

Tanken slog mig hur olikt Tokyo-livet vekar från livet i Kyoto. Bland de få ställen man kan bara vara på i Kyoto är grönområdena kring floden samt parken utanför gamla kejserliga palatset men av någon anledning tycks kyotoborna nästan aldrig bara vara och njuta och vanligen ser man grupper eller individer som joggar, tränar, stretchar, städar eller liknande, men sällan folk som hänger. Kanske har jag inte hittat deras hemliga näste än.

Vi passade också på att gå runt i Harajuku och tog tillfället i akt att se Shibuya Crossing, ett världskänt övergångsställe där en miljon människor passerar varje dag. Mycket häftigt att se!

Söndagen var aningen regnig men vi fortsatte att turista i Shibuya och kollade även in Shinjuku. Även området där vårt hostel låg, Asakusa var väldigt vackert och helt annorlunda från Kyoto. Historiska byggnader i Kyoto är normalt sett ett antal hundra år äldre än de i Tokyo, som blev huvudstad långt senare, och i Tokyo kan man se så kallad Edo-arkitektur ("Edo" = Tokyo). Asakusa har också en hel del vackra tempelbyggnader.

De största skillnaderna jag upplevde mellan Kansai och Tokyo är att Tokyo konstigt nog kändes grönare. Mer skogar runtomkring staden, större parker och öppnare grönområden i staden. Samtidigt är byggnaderna högre vilket gav en rätt surrealistisk känsla av att vara en myra. Dessutom ser människor i Kansai mer uppsminkade och uppklädda ut än på andra platser i Japan, vilket gör att jag nog föredrar Tokyo över Kyoto.

Det finns en viss charm, en viss spänning i de stora folkmassorna och att få vara en mänsklig del i ett stort välsmort system av människor som rör sig genom Tokyos tunnelbanesystem!

Utanför vårt fönster på vandrarhemmet fanns en nöjespark, placerad mitt i ett bostadskvarter.

Harajuku.

Vackra Asakusa på natten.

Akihabara! Område känt för megastora flashiga elektronikbutiker.

Asakusa.

Korsningen i Shibuya!

Perspektiv: Städning och motion!

Generellt sett flyter mitt liv på i Japan som vanligt och eftersom jag haft relativt mycket fritid skaffade jag ett extrajobb som städare. Som en del av ett litet städteam så går vi runt och ställer iordning uthyrda traditionella små hus i staden (de kallas machiya). Även om standarden är rätt så hög på resultatet kan jag ärligt säga att jag trivs rätt bra med arbetet som både ger motion och pengar (dock inte så mycket av det senare...). Det är väldigt vackra mijlöer att få vistas i och jag vet nu att torktrasa heter soukin på japanska.

Att komma tillbaka 

Så. Längtar jag tillbaka? Såklart! Men kanske har jag insett att det egentligen inte spelar så stor roll var i världen man bor. Det är viktigt att ha bra vänner, det är viktigt att ha en daglig sysselsättning som är rolig och det är viktigt att göra roliga saker på fritiden. Däremot vet jag att jag troligtvis inte kommer kunna bo i Japan på grund av det hårda arbetsklimatet, speciellt för kvinnor. Och jag älskar ju Sverige!

Men framför allt saknar jag kramar! Så krama mig när jag kommit hem igen snälla. Puss!