Kära bloggläsare!
Här sitter jag och skriver ihop en liten reflektion kring Japan när jag egentligen borde plugga. Samma kamp varje gång för att sätta sig ner med de där uppgifterna och försöka ta itu med dem. Ibland önskar man att livet kunde varit lättare. (Å andra sidan så har min prokrastinering fått mig att upptäcka serien Star Trek!)
Till att börja med vill jag påpeka att det finns mycket jag älskar med Japan. Här finns fantastiska människor som är både artiga trevliga och genuint omtänksamma. Det finns knappast någon brottslighet att tala om och man känner sig säker dygnet runt. Just nu står körsbärsträden i full blom och livet är ganska så behagligt (utöver läxorna...)!
Det jag dock vill skriva lite om är andra sidan av detta mynt. En av de saker som gör att jag jag ibland får panik, blir stressad och vill hem till Sverige är det som jag skulle vilja kalla för den japanska hjärntvätten. Det handlar om ljud, musik, oväsen, pip, meddelanden på bussar, tåg, gator, torg, vägar och även genom stora mikrofonförsedda bilar som åker ända in i mitt område där jag bor på bergssluttningen.
Som typexempel på detta fenomen kan vi ta det japanska tågsystemet. Redan på tågstationen utsätts resenärerna för ett påfrestande högt pipande var 10e sekund, som åtminstone inte jag kan förstå syftet med. Sedan under tågresan (och även på bussen) får resenärerna ständiga påminnelser om nästa stopp, nästnästa stopp, om att inte glömma kvar saker och får höra ett litet tal om hur tågföretaget är tacksamma för att vi valt att resa med dem. I vissa fall har jag fått veta namnet på nästkommande station fyra gånger. Jag vill påpeka att även den gången jag tog nattbuss så utsattes jag för ständiga påminnelser vilket gjorde det helt omöjligt att sova.
För några dagar sedan kände jag att jag bara ville vara ifred och bestämde mig för att gå och simma i badhuset. Tyvärr kände jag mig även här utsatt då simvakten gick precis bredvid mig längs simkanten (efter att ha påpekat för mig att jag brutit mot två regler redan innan jag klivit i vattnet...) och det fanns stora kameror riktade mot bassängerna. Besviken gick jag till bastun för att få en lugn stund för mig själv men även där spelades skränig popmusik.
Igår hade jag och en japansk vän språkutbyte på en restaurang. Vi blev utkörda för att man inte fick sitta längre än 20 minuter där. På nästa restaurang vi satte oss på var musiken så hög att jag bad personalen att sänka volymen, till min konfliktskygge japanske väns stora förskräckelse. De sänkte en aning.
I motsats till detta finns den totala tystnaden på biblioteken och bussarna där sova eller studera är den främsta aktiviteten.
Kära läsare. Jag kan inte hjälpa att dra paralleller till George Orwells verk 1984. Till vissa element från Stalins Soviet. Kanske har jag fel. Kanske finns det tillfällen för japaner att tänka, filosofera och älska men statistik över födslotal och depressioner pekar tyvärr åt samma håll som mina observationer.
