Så är det snart en vecka sedan jag lämnade Sverige och jag har hunnit göra mig hemastad på Yamasa Institute, där jag studerar sedan i torsdags. Än så länge har jag inte hunnit uppleva någon större shock över att vara på andra sidan jorden, mycket tack vare att detta är andra gången jag är i landet och att jag redan kan en del japanska tror jag.
En mild bris från Okazaki
Staden som vi bor i heter Okazaki och är en liten landsort (japansk standard). Från residenset där vi bor tar det en kvart att gå till skolan och varje morgon går vi förbi en liten konstgjord damm med fyra decimeter långa fiskar och små sköldpaddor i. Längs vägen står husen tätt packade och vi får hjälp att ta oss över vägen av snälla män och kvinnor i uniform som dirigerar trafiken och som glatt hälsar på oss ("ohayogozaimaaaaaasu"). Alla hus ser olika ut, men är av viss standardtyp och storlek och gatanorna är som labyrinter ofta kantade av småbutiker och restauranger. Luften är tung av fukt och ljudet av biltrafik ofrånkomligt. Många butiker har öppet dygnet runt, inklusive det lilla kombinit (japanska för liten matvarubutik) precis framför vårt bostadshus men trots detta är det lugnt på nätterna i området där jag bor. Längs alla vägarna går elledningar kors och tvärs och små diken av sten kantar dem. På kvällen blir det mörkt redan strax efter sex och på natten, som är nästan lika varm som dagen, spelar cikadorna i gräset.
Nudlar ris, ris nudlar
Vi har ännu inte hunnit resa runt så mycket då vi tog tillfället i akt och vilade ut nu i helgen efter den långa resan. Efter att ha testat den närmsta ramenyan (japansk nudelrestaurang, det var jättegott!!!) bestämde vi oss för att laga vår egen mat på fredagkvällen. Efter skolan tog vi oss därför till matvarubutiken då vi skulle göra kareeraisu (curryris, enda japanska maträtten jag kan laga...). Och faktiskt så blev resultatet någorlunda okej, om man bortser från vissa traumatiska upplevelser med riskokaren då vi lyckades göra okayu (japansk risgröt) istället för vanligt kokt ris. Så nu äter jag gröt till frukost... Det hela slutade med att vi fick stjäla ris som någrataiwaneser hade lämnat i en annan riskokare. Tyvärr måste jag nog erkänna att vårt andra försök att koka ris inte blev så mycket bättre (även om vårt första försök på oyakodon blev helt okej!).
Tankar i mitt huvud
En sak som slagit mig sedan jag kom till Japan, och som jag kanske hade fått en föraning om innan jag kom, är den japanska fascinationen för "a big white wedding". I var och varannan tidning och i var och varannan reklam dyker det upp annonser som rör brölloppslokaler, förlovningsringar etc. Det har gått så långt att man bygger kyrkliknande lokaler (så kallade "wedding chapels") med höga torn och fönstermålningar som dock ser för plastiga och malplacerade ut för att vara riktiga. Krucifixet är naturligtvis borttaget och altaret fattas. När jag steg in i en sådan lokal i närheten av där vi bor fick jag lite känslan av att vara på Disneyland.
Kanske är det alltför lätt att döma ut japanerna "tyspiskt japanskt att allt ska vara så ytligt och 'kawaii'..." och visst kanske det är ett typiskt japanskt drag. Men samtidigt tänker jag på dagens Sverige när jag ser detta. Har inte också våra kyrkor blivit degraderade till kulturarv, konsertlokaler eller brölloppslokaler? Kanske tycker många också det vore mycket trevligare i kyrkan om man slutade prata så mycket om synd och tog ner det groteska krucifixet. Man känner sig illa till mods när man ser på det, lite skyldig typ. Men skulden försvinner inte för att vi tar bort krucifixet. Tvärt om kan vi bli fria från den genom att studera korsfästelsen, erkänna vår egen skuld och överlämna den till Honom! Om vi alltid försöker eliminera det obehagliga som vi stöter på riskerar vi att leva i en fantasivärld där lyckan består av rosa plasttallrikar och överdådiga brölloppstårtor, oavsett om vi bor i Sverige eller Japan.
Bilder kommer, jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar